fredag 8 oktober 2010

Arbetsprövning

Jag har skrivit innan att jag arbetstränade på ett ställe som inte fungerade för mig och jag mådde bara sämre och sämre. Nu är det dax igen.
Denna gången ska jag vara i en grupp på 10 personer som ska få ett tema uppläst och sedan om jag har förstått det rätt så ska man dela om det som på ett 12 stegsmöte. Ska jag sitta och öppna mig för 10 främmande människor.
Kanske tycker du att det gör jag ju här, men jag skriver ju bara de jag vill skriva om och ingen kan SE mina känslor.
Nu ska jag dela från mitt inre och det är viktigt att man ska få ut det för att kunna gå vidare. Ja visst säger jag men inte framför andra som jag inte känner. Detta ska pågå 3 dagar i veckan i 4 veckor sedan ska man få prova på lite mer arbetsinriktat som att bre smörgåsar eller jobba för en låtsas tidning.
Vad jag ska säga om detta vet jag inte för jag finner inte ord
Att jag kan arbeta det vet jag och vill men jag vet inte med vad, jag vet ej vad jag kan jobba med på grund av mitt handikapp.
Jag är en stressmänniska och när jag jagar upp mig så fungerar inget och allt, så jag får inte arbeta med något som är stressinriktat. Att sitta vid en kassa är uteslutet för mig och inte heller nått inom industrin som jag är utbildad inom, vilket jag stormtrivdes med.
Jag har även varit hemma förlänge så min utbildning har jag inte direkt någon nytta av idag då allt har ändrat sig och man annvänder ju helt andra programvaror än de jag är van vid.
Helst av allt vill jag börja läsa igen och utbilda mig till nått men vad.
Mitt minne blir sämre tycker jag och jag vet ej om det beror på min kraftiga huvudvärk som har med stressen att göra. För några år sedan var jag med i en bilolycka och nu börjar man tro att det beror på de. Att mitt sifferminne försvann i och med olyckan visste vi direkt och jag märkte att jag fick det svårare med lagra information men jag tar in det.
Så nu ska jag sitta där och med mina ord så ska jag sitta där och förnedras.
Det känns tufft för skulle detta påverka mig så är det ju inte bara jag som blir påverkad utan även min familj, min man, min dotter.
Min dotter vet att ibland har mamma ont i huvudet mer än vanligt och vad det beror på men vi lever som en vanlig familj och jag gör allt för henne. Hon är ju mitt allt.
Vissa tider när man ej mått bra har tårarna kommit utan att jag vet varför och jag har gjort allt för att min dotter inte ska se. Men barn är ju inte alltid som vi tror, lättlurade. De vet mer. Det är just de jag är rädd för att det ska hända nu.
Jag får bara hoppas på det bästa och bita ihop dessa 8 veckor som det sammanlagt kommer att bli och ta en dag i taget.

2 kommentarer:

Tångsnällans blogg sa...

Ingen kan tvinga dej att berätta Lotta. Berätta bara så mycket som känns bäst för dej. Tänker på dej och hoppas att allt ordnar sig till det bästa. En stor varm kram till dej!

Maggan sa...

Ja, vet hur det är, allt känns hopplöst, man borde så mycket och ska inte gnälla!!! Sitter själv med 4 diagnoser som inte är diagnoser, för de finns eg inte eller är diffusa eller ointressanta för den manliga forskarkåren.... Kul? NEJ.
Men man måste få gnälla och må lite dåligt "öppet" för att orka.
Hoppas det går framåt för dig, tänker på dig mellan varven...:)

/Maggan (Agas el och hem i Dorotea)