Tänk om jag skulle sätta igång sidan igen
Att jag inte har skrivit har berott på en hel del men framförallt så ända sedan vi kom hem från Bulgarien för sommaren -2012 så har det varit upp och ner. Har åkt in och ut på sjukhuset och tillslut ville jag bara ge upp. Man kunde inte hitta vad orsaken var att mitt ben inte ville som jag och jag fick bara mer och mer ont. Vissa dagar kom jag inte ens upp ur sängen och hemtjänst fick komma och hjälpa mig att få på mig kläderna på morgonen.
Så hände de jag aldrig trodde på... Jag skulle bli utskriven från sjukhuset men min man kunde ej komma förrän efter lunch för att köra mig hem. Jag satt i dagrummet när min läkare kom och vi småpratade lite och det var nått jag frågade och han sa bara att han ej gick ronden så det skulle jag ta med den läkaren. Så kom en lång och trevlig syn att vila ögonen på och satte sig. Hans ord fick mig att småle och jag trodde inte mycket när han sa att han skulle höra av sig om en vecka för så här kunde det inte fortsätta. Ok om han inte hört av sig så skulle jag ringa avdelningen och söka
Torsdagen därefter kl 14.00. Jag väntade tills 15.50 då jag ändån inte trodde att han skulle ha tid för mig. Nån minut senare ringde det på hemmatelefonen och Emelie svarade. Jag hör hennes röst än idag - Mamma det är en från sjukhuset. När frågan om jag hade ont kom upp skrattade jag högt och svarade bara att jag inte längre vet vad smärta är och att jag försöker bara just nu lära mig de olika smärtorna och vad jag kan göra...
6 veckor har jag sammanlagt legat inne på bara några månader och 4 röntgen är gjorda. Vet ej hur många gånger det har pratats om operation men sen har det alltid slutat med att de ser ju ett litet diskbråck men där de sitter finns ingen nerv som kan åstadkomma den smärta i benet som jag har. Psykisk blockering har det me hetat. Anmäld blev jag me då Emelie inte skulle fara illa av det hela. Påhittat och även att det fanns tablettmissbruk bakom det hela... ja jag vet inte allt jag har fått höra. Smärt och Rehab sa att det var bara att jag skulle lära mig att leva med det och jag skulle vara nöjd om jag kunde gå 10 steg om dagen....
Ja vi får börja någonstans och vi börjar me att operera dig så vi tar bort ditt diskbråck. Sen får vi leta vidare vad som orsakar dina smärtor. Det förstår du väll att så här kan man inte ha det.
Orden ekar fortfarande. 2 veckor senare gick denne läkare emot alla andra och opererade
När jag låg på uppvaket kom han och sa att allt hade gått jättebra och det var inga problem att ta bort diskbråcket samt att de hade klämt på nerven som fanns där. MEN bakom satt ett som de inte sett på röntgen och det var så skarpt intryckt och satt som en kil mellan koterna och ner till kotpartiet nedanför och pickade rot nerven där. För att kunna komma åt detta var de tvungna att lossa muskelfästena på var sida samt borrat som en ficka i kotan så att man kunde få bort det och spola rent. Även benflisor hade han hittat då kotorna var skadade men nu var de polerade och smorda. Beräknad tid för detta var 45 minuter men det blev 2 timmar.
2 veckor har nu gått och för första gången på länge ja långt innan jul har jag varit medveten om vad som händer runt mig. Jag har ingen rullstol och rullatorn har jag mer för att jag ej får bära. Ännu har jag inte varit direkt utanför hemmet men besöken på VC har varit utan några problem. Jag sitter, står, ligger...ja jag lever. Nu hoppas jag bara att alla de saker man hört att det brukar inte hjälpa med en operation inte gäller mig för allt de, de sagt till mig att jag inte kommer att kunna göra de första månaderna gör jag nu. Då menar jag inte att jag lyfter o.s.v men att bara kunna röra mig.
Snittet jag har i ryggraden har läkt så fint och visst känner jag av smärta i benet och samt i ryggen men vad är det mot hur det har varit. Att få krama sitt barn utan att det gör ont är nått man bara tar förgivet men aldrig mer kommer jag att se det med de ögon. Sakta ser jag att min egen dotter vågar närma sig mig igen och det värmer i hela mitt hjärta.
Läkaren visste inte vad han gjorde. Han gav mig inte bara en "operation" så att jag skulle kunna må bra utan han gav mig ett nytt liv. Ett liv med min familj. Han gav mig min familj tillbaka.
Nu tar vi små små steg framåt men framåt går det och var dag är en ny dag
Så varför inte passa på med nya tag även här
Älskar er alla
Att jag inte har skrivit har berott på en hel del men framförallt så ända sedan vi kom hem från Bulgarien för sommaren -2012 så har det varit upp och ner. Har åkt in och ut på sjukhuset och tillslut ville jag bara ge upp. Man kunde inte hitta vad orsaken var att mitt ben inte ville som jag och jag fick bara mer och mer ont. Vissa dagar kom jag inte ens upp ur sängen och hemtjänst fick komma och hjälpa mig att få på mig kläderna på morgonen.
Så hände de jag aldrig trodde på... Jag skulle bli utskriven från sjukhuset men min man kunde ej komma förrän efter lunch för att köra mig hem. Jag satt i dagrummet när min läkare kom och vi småpratade lite och det var nått jag frågade och han sa bara att han ej gick ronden så det skulle jag ta med den läkaren. Så kom en lång och trevlig syn att vila ögonen på och satte sig. Hans ord fick mig att småle och jag trodde inte mycket när han sa att han skulle höra av sig om en vecka för så här kunde det inte fortsätta. Ok om han inte hört av sig så skulle jag ringa avdelningen och söka
Torsdagen därefter kl 14.00. Jag väntade tills 15.50 då jag ändån inte trodde att han skulle ha tid för mig. Nån minut senare ringde det på hemmatelefonen och Emelie svarade. Jag hör hennes röst än idag - Mamma det är en från sjukhuset. När frågan om jag hade ont kom upp skrattade jag högt och svarade bara att jag inte längre vet vad smärta är och att jag försöker bara just nu lära mig de olika smärtorna och vad jag kan göra...
6 veckor har jag sammanlagt legat inne på bara några månader och 4 röntgen är gjorda. Vet ej hur många gånger det har pratats om operation men sen har det alltid slutat med att de ser ju ett litet diskbråck men där de sitter finns ingen nerv som kan åstadkomma den smärta i benet som jag har. Psykisk blockering har det me hetat. Anmäld blev jag me då Emelie inte skulle fara illa av det hela. Påhittat och även att det fanns tablettmissbruk bakom det hela... ja jag vet inte allt jag har fått höra. Smärt och Rehab sa att det var bara att jag skulle lära mig att leva med det och jag skulle vara nöjd om jag kunde gå 10 steg om dagen....
Ja vi får börja någonstans och vi börjar me att operera dig så vi tar bort ditt diskbråck. Sen får vi leta vidare vad som orsakar dina smärtor. Det förstår du väll att så här kan man inte ha det.
Orden ekar fortfarande. 2 veckor senare gick denne läkare emot alla andra och opererade
När jag låg på uppvaket kom han och sa att allt hade gått jättebra och det var inga problem att ta bort diskbråcket samt att de hade klämt på nerven som fanns där. MEN bakom satt ett som de inte sett på röntgen och det var så skarpt intryckt och satt som en kil mellan koterna och ner till kotpartiet nedanför och pickade rot nerven där. För att kunna komma åt detta var de tvungna att lossa muskelfästena på var sida samt borrat som en ficka i kotan så att man kunde få bort det och spola rent. Även benflisor hade han hittat då kotorna var skadade men nu var de polerade och smorda. Beräknad tid för detta var 45 minuter men det blev 2 timmar.
2 veckor har nu gått och för första gången på länge ja långt innan jul har jag varit medveten om vad som händer runt mig. Jag har ingen rullstol och rullatorn har jag mer för att jag ej får bära. Ännu har jag inte varit direkt utanför hemmet men besöken på VC har varit utan några problem. Jag sitter, står, ligger...ja jag lever. Nu hoppas jag bara att alla de saker man hört att det brukar inte hjälpa med en operation inte gäller mig för allt de, de sagt till mig att jag inte kommer att kunna göra de första månaderna gör jag nu. Då menar jag inte att jag lyfter o.s.v men att bara kunna röra mig.
Snittet jag har i ryggraden har läkt så fint och visst känner jag av smärta i benet och samt i ryggen men vad är det mot hur det har varit. Att få krama sitt barn utan att det gör ont är nått man bara tar förgivet men aldrig mer kommer jag att se det med de ögon. Sakta ser jag att min egen dotter vågar närma sig mig igen och det värmer i hela mitt hjärta.
Läkaren visste inte vad han gjorde. Han gav mig inte bara en "operation" så att jag skulle kunna må bra utan han gav mig ett nytt liv. Ett liv med min familj. Han gav mig min familj tillbaka.
Nu tar vi små små steg framåt men framåt går det och var dag är en ny dag
Så varför inte passa på med nya tag även här
Älskar er alla
2 kommentarer:
Underbart vännen att det går framåt!!!
Det är en jädra resa du varit med om,men nu kan det bara gå åt rätt håll! Och du är aldrig ensam,vi finns här för dig!
KRAM fina du!!!
Åh Lotta!! Tänk att det äntligen går åt rätt håll, helt underbart! Fortsätt nu att krya på dig så vi kan scrappa ihop snart! Kram
Skicka en kommentar