lördag 30 januari 2010

Ensam - Vill inte leva mera . självmord

Att få dagarna att gå är inte lätt vissa dagar just nu i mitt liv. Andra fylls de så att jag inte vet vart ja ska ta vägen.
Jag har funderat mycket på hur mycket man ska lämna ut sig egentligen men har kommit fram till att mig kan det inte skada mera. Jag skriver inte för att nån ska tycka synd om mig för det är det inte.
Jag har allt man kan tänka sig
Jag har min familj
Jag har tak över huvudet
Men jag saknar vänner. Visst har jag vänner, Jag träffar folk och umgås men telefonen är tyst här hemma, ingen som bjuder hem eller nån att bjuda hem.
Jag har frågat vissa vad de tycker om mig och vad de tror att de beror på och till svar har jag fått att jag är besvärlig. Men de ser mig inte när jag kommer.
Hade ett samtal med min arbetsledare. Vi var 4 stycken personer som skulle göra två förslag på ett kort. 3 stycken satte sig vid en dator och jag blev själv. Jag bad att en skulle komma över, men utan resultat. Jag bad om hjälp. Inget hände. Jag gick till och med fram och "boxade" till lätt på ens arm och skrattade när kommer du till mig. Inget hände. När det var slut på dagen fick jag reda på att jag jobbat med helt fel bilder ....... Visste jag inte vad jag skulle jobbat med....
Hur ska jag bära mig åt att bli sedd ? Jag är mig själv. Jag har dragit mig tillbaka och lämnar plats åt andra men ser till att jag har en plats.
Jag är mig själv men ingen ser
14 dagar har nu gått och man får höra både från den ena och den andra att de vet vad som har hänt. Roligast är att min man har me fått höra på jobbet att nån annan har fått höra av en annan o.s.v
Ingen har sagt nått till mig, och jag har inte sagt det till dem
De som vet är lätträknade men inte ens de har reagerat, eller så vet de inte vad de ska säga
Ingen har ringt
Ingen har hälsat på
Men alla vet

112 - jag mår inte bra, Mitt huvud håller på att sprängas, jag har gråtit nu i 2 veckors tid och jag kan inte sluta. Jag väntar på en data röntgen av skallen då jag har haft sådan huvudvärk sedan November. Jag har varit inne för huvudvärken men nu klarar jag det inte mer. Jag vill inte leva mera !
Gråten går inte att stilla och jag vet inte varför jag gråter.
- Kan du inte ringa nån ? Finns det inget på TV du kan titta på ? Det var de frågor jag fick.
Annars måste jag säga att personen var jättegullig och väl förstående men det var som hon fanns det inget de kunde göra för mig då de saknar resurser. Inte ens när jag sa att jag inte vill leva och jag sa det ordagrant.

Jag sitter och går igenom min telefonlista och det känns tomt.... ingen att ringa... ingen jag kan prata med. Människor säger att jag kan alltid ringa men om man inte känner dem och de känner inte mig då vill man inte. Har man aldrig varit hemma hos dem eller de varit hos mig då känns det mer som ytliga vänner.
Vill man ringa en sådan person som man inte ens vet om de har en familj ????
Plötsligt inser man att man ÄR ensam fast man har folk runt sig
På dagarna är det skönt att komma hem och bara få ha tystnaden. Men när helgen kommer så sitter vi här på kvällarna. Jag har pratat mycket med min man nu dessa dagarna och vi har kommit fram till att vi har egentligen inga vi umgås med. Ingen att bjuda på middag. Ingen att gå på bio med inte om man vill vara fler. Det är vi två. Ingen att hitta på nått med. Han har i och för sig ett intresse då han hittar på saker med de men inte som vänner med familj. Grillar vi på somrarna så grillar vi ensamma och vi blir inte överbjudna till nån.
Jag gick och la mig. Ett stort glas vatten brevid mig och lådan med pillren var öppen.
Min dotter hade jag lämnat iväg till min mor och min man var inte hemma. Vad som hände sedan under den kvällen var att jag somnade djupt in och mer minns jag inte. Dagen efter har min man pratat med mig och jag svarat......... vad har jag svarat vet jag inte............ Jag öppnade lådan och tog mer,jag ville ju inte vakna, mer minns inte.......... Dagen efter vaknade jag på sjukhuset...........
Varför jag egentligen var där vet jag inte Jag skulle ju inte vakna
Man har pratat med mig men jag minns inte
Blåmärken på kroppen och ett sår i huvudet men var hade jag fått de.... Jag kände inget.... Ville bara sova...sova....inte vakna
Var det ensamheten eller huvudvärken
Kommer huvudvärken av all spänning
Det roliga är att alla vet men ingen har hört av sig. Telefonen är lika tyst som innan. Sakta börjar jag se livet framför mig igen. Jag kan se att det kommer en morgondag.
Jag ska få nån att prata med men det kommer att bli 3 veckor efter de att jag blev inlagd Jag har min man men de som inte har nån. Hur gör de. Det är ett under att min man årkar ta hand om allt, och vill !!!
Jag har inte fått vara hemma ensamen på dagarna under 14 dagars tid då jag varit rent av nerdrogad men vart sak man ta vägen.
Nu har jobbet ställt upp så jag har fått sitta där nån dag några timmar men ingen har sagt nått. Och jag har varit glad över att jag bara har fått sitta där . Jag vet att jag har inte kunnat föra ett samtal då meningarna har kommit i fel följd. Hjärnan har ej hängt med.
- MEN Ingen har pratat med mig. Jag bad om att de skulle säga till när de gick ut och rökte så att jag kunde få följa med men så att jag skulle få lite sällskap - ingen såg mig, ingen sa nått.
Och just nu känner jag att det är just de jag behöver känna mest. Jag är inte ensam.
Allt är som vanligt.
Utom att jag mår inte bättre !!! Jag har sedan fått vara på en dagverksamhet resterande av tiden och där har jag fått vara, bara vara. Man får vara trött man får sova........ men fortfarande ingen som pratar med en. De har kollat till en lagt en hand på ens axel sett så att man "lever" de är personal. Även om de är mina vänner
Denna tystnaden.
Vet folk, eller vill de bara ha nått att säga, när de säger till andra att de vet vad som hänt
Varför säga att de vet och sedan bara vända ryggen till, till mig.
Mitt hem håller på att förfalla överallt ligger det kläder och dam råttorna jagar en snart ut ur hemmet. Ovanpå allt har vi fått läck på en slang så vi fick en mindre vattenskada i köket så vi har en fläkt som står och brummar hela dagarna.
Jag vet inte var jag ska börja och lusten finns inte . Årken finns inte. Jag vet att jag måste ta mig i kragen men ingen kommer ju hem och ska se röran så vad spelar det för nån roll om det ser ut så en dag till. Cirkeln går bara runt runt och jag hoppas på att den sakta kommer att brytas. Var sak som jag gör idag, var minut räknas och läggs i bra banken.
Jag kommer att resa mig. Det vet jag men det får gå sakta och de får ta den tid de tar. Vem vet kanske är det nått i mitt huvud som spökar. Jag har ju åkt in 2 gånger akut på sjukhuset och en gång vårdcentral nu på ett år så nått är det men de har trott på migrän och det har ju gått över på ett par dagar. Nu har det suttit i månader.
Varför jag skriver detta är absolut inte för att jag vill att nån ska tycka synd om mig men jag skriver detta för jag tycker att det är skrämmande - Vart ska folk som mår dåligt ta vägen- Vem ska de ringa till- Vad finns det för hjälp.
Är detta den vård man får idag. Får man inte må dåligt, men hur gör man då för att motverka de. Att gå en "kurs" hjälper inte just då och det tar ett tag innan man kommer in i "gänget" om man kommer in.
En sak som jag har lärt mig nu är att jag ska inte känna nån skuld eller skam. Jag är bara glad över att jag finns idag och det är skrämmande att jag blev så dålig.
Min dotter kunde vara utan sin mor och min man utan fru. Jag finns idag men det känns som om locket bara läggs på. Allt ska gå vidare utan att egentligen bearbeta de som har hänt. Och vad var det som hände.
Jag har en som har skrivit kommentarer till mig ibland om att här på nätet är vännerna ytliga men faktum är att utan de vänner och kommentarer som jag har fått här på nätet så skulle jag nog känt mig ännumera ensam. Alla gulliga kommentarer och ord värmer. Bara de att nån läst. Nån har sett. Även om det är ytligt så har nån tagit sig tid.
Kramar till er alla
Lotta

12 kommentarer:

Cornelia sa...

Men Lotta!
Jag läser. Och så läser jag igen. Och en gång till. Hade ingen aning om att du känner som du gör?!

Vet inte vad jag ska säga eller göra. Vi känner inte varandra, men jag kan inte bara låta bli att skriva. Låtsas som att jag inget sett... det har jag ju!

Och nej. Nej och nej. Du får inte. Det finns alltid mer att leva för, även om det är svårt att se. Prata, prata... jag tror att man måste prata. Med din man, förstås. Men även med andra. Det finns hjälp att få och han måste nog kanske hjälpa dej att få den hjälpen, om du inte orkar stångas med alla tröga instanser själv. För stångas måste man göra i dagens Sverige. Inget går av sej själv och folk får inte alltid den hjälp de behöver i rätt tid. Men det FINNS hjälp! Jag vet det. Du kan få den...

Stooooor kram till dej från mej!

Anonym sa...

Hej!

Första besöket i din blogg,

ett starkt inlägg som berör.

Sänder dig en KRAM fån en scrappande kvinna och mor till en annan.

Lisa

Cissi sa...

Sänder en tanke och en STOR KRAM!
Kram Cissi

Camilla sa...

Men vännen. Har du msn kvar? Du får jättegärna blinga på mig närsom... Hade ingen aning om att du mådde såhär?!? O du sitter själv med dina känslor... Huga... Blir så ledsen. INGEN ska behöva må som du mår nu UTAN att ha ngn att prata med...

Se nu till att fixa ditt msn så kan du iallafall slänga lite ord med mig ibland :). Om du vill.
Maila mig om du inte har kvar min msn.


Kraamar i massor från mig.

Camilla Millas

Annika K sa...

Hej Lotta!
Blir alldeles bestört när jag läser ditt inlägg. Visste inte att du hade en så svår depression och känner som du gör. Du verkar alltid så glad och pratsam när vi träffas på scrapträffarna. Kan bara hålla med Cornelias kloka ord i förra inlägget att du måste få prata med någon och få hjälp av din man. Du är älskad och värdefull precis som du är och det viktigaste är att du lär dig tycka om dig själv också. Många kramar från Annika K

Lork-mamman sa...

Skickar dig ett mail istället. Vad jag vill säga vill jag inte skriva i din blogg. Kan dock skriva..."Nej, jag hade ingen som helst aning!".

Kram
Lena

http://merving.blogspot.com sa...

Håller med Cornelia, hade ingen aning. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli arg. Du vet bättre!
Massor med kramar!

Anonym sa...

jag kan bara säga att jag känner precis likadant utan att någon ser eller bryr sig.. alla andra har någon.. några.. som de umgås med.. grillar med.. reser med.. men inte vi.. vi är precis lika ensamma som du säger att ni är.. jag har också dagar när jag vill försvinna.. men jag orkar leva en dag till tack vare eller på grund av mina barn.. det är inte lätt att se att en person mår så dåligt som den gör.. om jag skulle säga det skulle nog inte någon tro det om mig..

varför passar jag inte in någonstans.. vad är det för fel på mig..

kram till dig från en i samma båt..

Anonym sa...

Hej, vill du ta en fika och prata i verkliga livet? Skicka ett mail så pratar vi dår om vi kan få till något som passar...

Sara sa...

Åh så sorglig läsning! :-( Hoppas att du får den hjälp du behöver. Massor av kramar till dig!

Camilla sa...

Men Lotta...hade ingen aning om vad som hänt och hur du mår!

Jisses vi bor ju ju så nära,jag jobbar och pluggar ju hemma men en kopp kaffe,lite tjöt och framförallt trevligt sällskap finns det alltid tid för här! Eller scrapträff :-)

Var rädd om dig och jag finns här om du vill och behöver!

Det bästa för dig som du kan göra är att få hjälp och prata,du kommer må så mycket bättre! (Jag vet)

Kram Camilla

Unknown sa...

Hej Lotta! Jag kom in på din blogg av en tillfällighet när jag letade mallar till kort! Jag läste det du skrev "Ensam - Vill inte leva mer självmord" Jag hoppas att du mår bättre nu och jag ville bara säga att jag blev så berörd för det var precis som att läsa om mig själv! Jag har bara min man och känner precis som du att man är ensam fast man har en massa människor runt omkring sig. Ingen att grilla med på sommaren eller att bjuda hem på middag. Jag vet inte varför det blivit så här men det är så ensamt. Ingen att ta en kopp kaffe med och snacka lite skit med eller åka in till stan med någon och ta en fika. Jag säger som du att det är tur man har en man som orkar med en för man gråter en massa och känner sig värdelös. Har du fått någon ordning på ditt liv och i så fall hur har du gjort då? Jag tycker det är synd att du bor i Östergötland, jag själv bor i Halland annars hade det varit kul att träffas för vi har precis liknande intressen också. Men vi kanske kan skriva och peppa varandra istället om du vill?
Ha det så bra och sköt om dig! Kram från en medmänniska/Annika