Det var länge sedan jag skrev av mig så jag tänkte ge er lite att läsa nu vad nätet betyder för mig. I flera år har jag varit sjukskriven och numera är jag sjukpensionär.
För nått år sedan blev jag dålig i ryggen och det gick så långt att jag ej kunde sova uppe i sängen med min man utan det slutade med att jag levde i mitt vardagsrum. Läkarna sa till mig att jag skulle vara glad om jag kunde gå 20 steg om dagen. Då jag varit med i en kraftig bilolycka och min bästa vän sitter i rullstol livet ut trodde jag att det var min tur.
Jag gick med i grupper/fb och bloggade och när jag kände mig ensam och ledsen så fanns det alltid nån där. Jag vet ej hur många gånger detta räddade mitt liv då jag tog överdoserade medicinen, planerade hur jag skulle kunna ta mig upp för trappen för att sen slänga mig ner. Jag skrev avskedsbrev till min dotter och vet ej hur många gånger jag sa till min man att nu är det slut. Smärtan går ej att beskriva och när jag åkte in då jag blev förlamad i högersida och de sa att de misstänkte stroke var jag ensam.
Min man och jag skulle skiljas.
Ja vi hade pratat med Emelie vår dotter och allt var klart. Julen ska vi inte prata om då det var den hemskaste tiden i mitt liv. Jag kunde inte ens sitta med dem vid bordet utan fick gå och lägga mig. Sängen som stod i vardagsrummet stod i vägen för övriga familjen och då jag inte kunde förflytta mig lyfte de sängen med mig i och flyttade på mig medan jag bara skrek av förnedring. Min dotter kunde jag ej köpa klappar till men det fanns änglar som skickade kläder och annat till henne så att hon fick lite jul.....
Själv fick jag en nalle, ett armband och en målarbok samt en filt som jag tog med mig till sjukhuset. Målarboken gav mig så mycket tillbaka i mitt liv och var gång jag sedan mådde dåligt så färgla ja. Då jag ej var sociala försvann mina vänner som jag hade runtomkring mig men det öppnade dörren för nya. Plötsligt visade det sig att jag ej behövde nån att umgås med utan att det ändån alltid fanns vänner runt mig. Jag fick kort från alla håll och kanter och det höllt mig kvar. sakta började jag jobba upp mig och när vi sedan åkte på semester så la jag till och med kryckorna ifrån mig. Men var det på grund av all medicinering ?
Plötsligt en dag var allt det lyckliga slut och jag las in på sjukhuset där nere. När jag sedan kom till Sverige så fick jag ej vara med andra då jag kunde ha sjukhusjukan så jag las in på en avdelning som var stängd för sommaren och städades. Där låg jag ensam, men med mina nya vänner.
En tjej trots att hon väntade på en operation kom upp och satt vid min sida. Även hon hade med sig en målarbok ;) Det var en ny vän ! En underbar sådan ! Sen fick jag en ny familj, en syster, En kvinna som betyder mer än hon anar.
Min man fick en ny syn på det hela och vi skulle kämpa oss igenom detta då jag var på väg att leva utan hjälpmedel innan så skulle jag det igen. Personer som jag ej pratat med började ringa och andra kom. Avstånden betydde inget då en vän är en vän.
De opererade igen och den här gången lyckades de.
Idag sover jag med min man, kramar min dotter utan att känna smärta.
Jag lever !
Men det viktigaste av allt..... Ni finns !
Idag gör jag julkort. Jag pysslar åter, de som jag trodde mig aldrig mer kunna och det betyder mer än ni kan ana. Jag har varit på nya platser, möt nya personer som jag pratat med i flera år men inte haft nått ansikte
Ja även om jag fortfarande har ont och vissa dagar är bara pest så vet jag att jag har er.
Tack för att ni tog er tid att läsa. Ville bara skriva några rader då jag känner lycka av att sitta här just nu och har scrapplusten tillbaka..... tack vare vissa här
Tack mina underbara som finns
För nått år sedan blev jag dålig i ryggen och det gick så långt att jag ej kunde sova uppe i sängen med min man utan det slutade med att jag levde i mitt vardagsrum. Läkarna sa till mig att jag skulle vara glad om jag kunde gå 20 steg om dagen. Då jag varit med i en kraftig bilolycka och min bästa vän sitter i rullstol livet ut trodde jag att det var min tur.
Jag gick med i grupper/fb och bloggade och när jag kände mig ensam och ledsen så fanns det alltid nån där. Jag vet ej hur många gånger detta räddade mitt liv då jag tog överdoserade medicinen, planerade hur jag skulle kunna ta mig upp för trappen för att sen slänga mig ner. Jag skrev avskedsbrev till min dotter och vet ej hur många gånger jag sa till min man att nu är det slut. Smärtan går ej att beskriva och när jag åkte in då jag blev förlamad i högersida och de sa att de misstänkte stroke var jag ensam.
Min man och jag skulle skiljas.
Ja vi hade pratat med Emelie vår dotter och allt var klart. Julen ska vi inte prata om då det var den hemskaste tiden i mitt liv. Jag kunde inte ens sitta med dem vid bordet utan fick gå och lägga mig. Sängen som stod i vardagsrummet stod i vägen för övriga familjen och då jag inte kunde förflytta mig lyfte de sängen med mig i och flyttade på mig medan jag bara skrek av förnedring. Min dotter kunde jag ej köpa klappar till men det fanns änglar som skickade kläder och annat till henne så att hon fick lite jul.....
Själv fick jag en nalle, ett armband och en målarbok samt en filt som jag tog med mig till sjukhuset. Målarboken gav mig så mycket tillbaka i mitt liv och var gång jag sedan mådde dåligt så färgla ja. Då jag ej var sociala försvann mina vänner som jag hade runtomkring mig men det öppnade dörren för nya. Plötsligt visade det sig att jag ej behövde nån att umgås med utan att det ändån alltid fanns vänner runt mig. Jag fick kort från alla håll och kanter och det höllt mig kvar. sakta började jag jobba upp mig och när vi sedan åkte på semester så la jag till och med kryckorna ifrån mig. Men var det på grund av all medicinering ?
Plötsligt en dag var allt det lyckliga slut och jag las in på sjukhuset där nere. När jag sedan kom till Sverige så fick jag ej vara med andra då jag kunde ha sjukhusjukan så jag las in på en avdelning som var stängd för sommaren och städades. Där låg jag ensam, men med mina nya vänner.
En tjej trots att hon väntade på en operation kom upp och satt vid min sida. Även hon hade med sig en målarbok ;) Det var en ny vän ! En underbar sådan ! Sen fick jag en ny familj, en syster, En kvinna som betyder mer än hon anar.
Min man fick en ny syn på det hela och vi skulle kämpa oss igenom detta då jag var på väg att leva utan hjälpmedel innan så skulle jag det igen. Personer som jag ej pratat med började ringa och andra kom. Avstånden betydde inget då en vän är en vän.
De opererade igen och den här gången lyckades de.
Idag sover jag med min man, kramar min dotter utan att känna smärta.
Jag lever !
Men det viktigaste av allt..... Ni finns !
Idag gör jag julkort. Jag pysslar åter, de som jag trodde mig aldrig mer kunna och det betyder mer än ni kan ana. Jag har varit på nya platser, möt nya personer som jag pratat med i flera år men inte haft nått ansikte
Ja även om jag fortfarande har ont och vissa dagar är bara pest så vet jag att jag har er.
Tack för att ni tog er tid att läsa. Ville bara skriva några rader då jag känner lycka av att sitta här just nu och har scrapplusten tillbaka..... tack vare vissa här
Tack mina underbara som finns
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar